Allas RÄTT och.... fel kanske?

Alla har rätt till värdighet, men vad gör en värdig till vissa saker, men inte till andra?

Hur mycket man är värd mot sig själv avgörs av hur mycket man offrar sig för andra, gentemot hur mycket man själv konsumerar av sina uppoffringar.

Kan man bara få? Eller måste man våga ge för att kunna få ibland?

Jag skriver detta för jag har själv varit den som bara tar och tar utan att egentligen GE det jag borde, våga ge min kärlek på riktigt till någon.

Tro mig jag VET att det gör ONT att ge sin kärlek till någon som sen bara kastar bort den, men jag anser numera att det enda sättet att njuta fullt ut i ett förhållande är att ge sig fullständigt hän.....

Oj vad djup jag blev idag.... men ja jag tänker mycket och då känner jag att bloggen är min kanal att rensa tankarna och få dem på pränt.

Mitt förra inlägg handlar inte om att vägra någon dennes rätt att behålla sin värdighet, det handlar mer om att jag vill att man ska VÅGA säga det man känner, det ÄR inte fult att säga jag vill ha dig kvar, eller jag vill att du åker hem.

Kanske borde jag inte ifrågasatt saken utan bara stannat eftersom jag
"fick göra som JAG ville",
var det kanske ett test för att se vad JAG ville?
Jag ville stanna, men jag ville höra att jag var önskad kvar, inte stanna på nåder.

Hade jag VETAT att jag var önskad hade jag aldrig frågat en sån sak.
Än en gång har mitt dåliga självförtroende gjort att jag måste fråga.

Jag borde VETA att så snygg, sexig och bra som jag tidigare fått höra att jag är, så är det ingen tvekan om att jag är önskad kvar.

Det självförtroendet jag fick av att få höra det av den vackraste i världen, DET självförtroendet vill jag ha tillbaka igen.

nåja det var väl mest mina tankar om värdighet och så....


För er som undrar så hade jag den MYSIGASTE natten på mycket länge i lördags, så mycket pussar, kramar, smek och ömhet har jag inte känt på länge....
Så vill jag ha det ALLTID.................